Hundratals år av gemenskap

Här kommer senaste artikeln jag skrev om Oaxaca denna gång för tidningen Brand, här på bloggen publicerad i en lite ombearbetad version. Fokuset i den här artikeln handlar om basen för ett gemensamt liv och ligger mig nära hjärtat!


Hundratals år av gemenskap

Delstaten Oaxaca i södra Mexiko uppmärksammades i massmedia år 2006 då lärarfackets protester växte till ett folkligt uppror som krävde guvernörens avgång. Upproret höll i sig under sex månader innan de kvävdes med våld. Då hade man lyckats slänga ut polisen ur delstatshuvudstaden och ockuperat alla myndigheter och många radiostationer i flera månader. Men när tårgasdimman skingrades hade folket misslyckats med sitt främsta mål och guvernören Ulises Ruiz – en symbol för korruption och våld – fick sitta kvar vid makten.

Den kamp som under sommarmånaderna 2006 exploderade hade sin grund i en mycket längre kamp som drivits främst av ursprungsfolkens samhällen och deras organisationer. I motstånd till den europeiska sociala modellen som i hundratals år har exporterats till alla världens kontinenter, ibland med urskiljningslöst våld, ibland i form av teknik, religiösa missioner eller biståndspolitik. I Oaxaca har folken genom sin uthålliga kamp kunnat begränsa skadan av denna utveckling och haft styrkan att motstå den ångvält av värderingar som skickats mot alla avvikande världsåskådningar.

De ursprungsfolk som inte utrotats beskrivs ofta som primitiva, men i många fall har de burit på avancerad kunskap mycket äldre än de europeiska kolonisatörernas. Dessa kunskaper exploateras ibland av den mest moderna västerländska industrin till exempel då läkemedelsföretag patenterar växter som länge använts i traditionell medicin, men det finns även värdefulla kunskaper om samhällsorganisering. Dessa kunskaper kan ge oss perspektiv på vår värld och vår kamp för förändring.

I Oaxaca har folken till stor del lyckats behålla sin traditionella samhällsstruktur och kampen för autonomi pågår ständigt med hög intensitet. I Oaxaca bor över 3,5 miljoner invånare och majoriteten hör till något av de sexton ursprungsfolk som finns i delstaten. I vissa byar har de flesta mobil, bil, DVD och TV, i andra har folket knappt mat för dagen. På vissa sätt påminner livet om det i svenska städer och byar, ibland i negativ bemärkelse och ibland i positiv.

I bergsbyn Guelatao bor Jaime Luna som sköter om en lokalradiostation. Jaime var en av tre oaxacanska antropologer som efter avslutad utbildning återvände till sin by och lyckades se bortom de kategorier han lärt sig på universitetet. Jaime och hans kollegor upptäckte att de behövde andra ord för att på den koloniala spanskan beskriva den verklighet som deras folk levde och konceptet de tre på skiljda håll utarbetade fick namnet comunalidad. Ett ord som närmast kan översättas med gemensamhet.

”Jag skulle säga att gemensamhet är något som man känner och gör, det är inte något man tänker”, säger Jaime. ”Om du frågar vem som helst här i byn om vad som är gemensamhet för dom så kommer de säga att de inte vet. Men om du frågar dom ‘vad gör du i ditt samhälle?’ så berättar personen allt som den gör. Detta är gemensamhet.”


Gemensamhetens grund

Militärerna ställer upp vägkontroller längs vägarna i bergen vilket påminner om det ensidiga lågintensiva krig som pågår. Gemilla kommer från staden Ixtlan ett par kilometer ifrån Guelatao.

”När vi pratar om gemensamhet ser vi framför oss byn där allt är allas, alla de fina sakerna, men i verkligheten är det inte så,” säger Gemilla. ”Gemensamheten är i praktiken komplicerat att genomföra till hundra procent, men idén i sig är väldigt vacker.”

På gränsen mellan paradis, svält och slagfält befinner sig folken i Oaxaca när kolonialismen fortfarande försöker slå sig igenom den världsåskådning som lyckats begränsa kapitalismens framfart och undergräva dess logik. Kapitalismen kräver konkurrens och individuellt ägande, medan gemensamheten i Oaxaca bygger på det motsatta.

”Vill man köpa jord här så säljer ingen”, säger Gemilla. ”Allmänningen är hela territoriet, det är marken, naturresurser som skog och vatten och allt som kan göra så byn har en hållbar utveckling. Territoriet är något av det mest heliga som finns i byarna. Det respekteras i byarna, om du tittar runt kan du se att det inte finns så mycket skräp och man slösar inte vatten, fastän vi har mycket.”

Då traditionens allmänningar står i motsättning till kapitalistisk expansion förekommer många konflikter med turistindustrin, gruv- och energibolag samt med den mexikanska staten. På många håll försöker man stjäla marken från samhällena. I södra Oaxaca har energibolag med hjälp av staten tagit kollektiv jord för att experimentera i så kallad grön kapitalism. Där bygger man en industriell vindkraftspark med hundratals snurror som inte bara innebär att många förlorar sin försörjning, utan även att marken och ekosystemet permanent förstörs. Vid kusten i staden Huatulco försöker man kopiera skapandet av den internationellt kända turistmetropolen Cancún, båda byggda på stulen mark.

”Gemensamhet är inte socialism eller kommunism”, säger Jaime. ”Karl Marx förstod denna vision, men han trodde att den skulle försvinna. Det gjorde den inte och här är vi fortfarande levande två sekel efter Marx gått bort.”

Ursprungsfolken har sina historia och traditioner, och de fortsätter förändras så även deras kampmetoder. Markockupationer och blockader av motorvägar är några av de direkta metoderna som de använder mest för att försvara sina territorier. I mer än sjuttio procent av kommunerna i Oaxaca existerar fortfarande inget individuellt ägande av marken vilket historiskt sett har enat samhällenas befolkningar och begränsat behovet för folket att sälja sig som arbetskraft på plantager och i industrin. Jorden och territoriet är basen för livet och autonomin, men den gemensamma platsen är bara ett av benen som gemensamheten står på. Ett annat ben är traditionerna som enar människorna i samhällena. Även när allt fler tvingats att emigrera till USA eller säsongsarbeta i norra Mexiko har banden till hembygden bevarats genom traditionerena.


Arbete för alla

Den årliga festen som organiseras i alla byarna har även den en viktig roll i skapandet av gemensamhet. Gemilla förklarar att i deras region kallas festen gosona vilket på språket zapoteco betyder ”jag hjälper dig idag, du hjälper mig imorgon”. Liknande fester förekommer i de flesta byarna och enligt traditionen bjuder man in närliggande byar vilka hjälper till bland annat genom att skicka musikgrupper. Tanken om gästfriheten som alltid ska återgäldas är en viktig del av kulturen och under festen bjuds alla på mat i den gemensamma matsalen. Gemensamheten bygger även på tequio som är en tradition av obligatoriska kollektiva arbetsdagar.

”När man behöver göra tequio så kallar man till en”, säger Gemilla. ”Det kan vara var åttonde dag, eller så kan det gå ett år emellan beroende på behoven som finns. På tequion kan man till exempel städa upp i skolan eller i en park.”

Tequio är precis som festen viktig genom att på ett symboliskt plan lägga grunden för gemensamheten. I arbetet hamnar alla på samma nivå, arbetande för det gemensamma. Hur olik man än är sett utifrån utbildning, förmögenhet eller status har man alla samma skyldigheter. Fyller man sina skyldigheter får man rättigheter och den grundläggande rättigheten är att få stanna kvar i samhället och att bli respekterad.

”En annan av de viktiga sakerna i gemensamhet är de allmänna mötena”, säger Gemilla. ”Det är de som bestämmer. Om de inte ger sin tillåtelse till något så kan man vara president i byn, men ändå inte bestämma något.”

Det är på de allmänna mötena som samhällets behov definieras och där läggs grunden till gemensamheten. Här ska frågor som rör samhället diskuteras och man försöker hitta lösningar som alla kan leva med. I större samhällen har man allmänna möten uppdelade per kvarter där man diskuterar för att sedan skicka sina tankar och åsikter till nästa nivå. Med många tusen invånare kan beslutstagandet i svårare frågor gå fram och tillbaka mellan olika nivåer flera gånger innan ett beslut kan tas.

På de allmänna mötena väljs årligen de auktoriteter som skall ta på sig olika ansvar och arbeta för byn under kommande år. Ersättning får de bara så de klarar sig, inget mer. Folket ser till att deras familj har mat på bordet och deras mark sköts om. Det är tydligt att arbetet inte utförs för en lön, utan för att göra sin tjänst för folket och på så sätt vinna dess respekt. Alla kan väljas att på detta sätt tjäna andra inom de olika ansvarsområden som finns i samhället, och migrantarbetare kommer ofta tillbaka från USA om de väljs till någon tjänst i hembyn. I vissa byar finns ingen vanlig polis, utan bara de som är utvalda i byn till att sköta detta uppdrag. För att få ett uppdrag med mer prestige måste man ha passerat alla uppdrag med mindre status. Korruption förekommer, men konflikter är en naturlig del av hur samhällena fungerar och ofta lyckas man stoppa maktmissbruk.

”Vi har bra verktyg med tequio och de allmänna mötena men om vi inte vet hur vi ska använda dom så tjänar de ingenting till”, säger Gemilla. ”De allmänna mötena har massa makt, om vi kan använda dem för folkets väl så är det jättebra, men när de manipuleras mot sitt egna folk, så förstör man för alla.”

Gemensamheten tar olika skepnader och struktur i varje stad och by och den förändras med tiden. Åttio procent av kommunerna i Oaxaca har sedan 1995 laglig rätt att använda traditionella strukturer lokalt istället för den parlamentariska partipolitik som tvingats på dem. De traditionella strukturerna är föränderliga och moderniseras hela tiden genom att man tar nya beslut på mötena. Autonomin och den direktdemokratiska strukturen bygger på självorganisering och till viss del på självförsörjning som skapar ett konkret manöverutrymme.

”De har inga allmänna möten i vissa byar”, säger Jaime. ”De kan säga till mig att jag inte pratar mitt språk zapoteco, men då kan jag fråga dom om dom gör tequio i sina samhällen. Kulturen kan inte vara beroende av bara ett element som språket. Det är vackert och jag ångrar att jag inte lärt mig det, men det handlar också om organisering.”


Kulturen och kunskapen 

Modersmålet underlättar för barnen att förstå och vara stolta över de värderingar som förlorats när inte bara språket utan även livet översatts till den koloniala spanskan. Skolans roll i byarna är fylld av motsättningar då den är en orsak till försvagningen av modersmålet, men även för att skolan bygger på ett helt andra värderingar. Ironiskt nog blev det specialutbildade lärare från ursprungsfolken som till en början gjorde stor skada mot sina egna folk.

”De första som blev utbildade lärare skulle lära alla prata spanska i byarna”, säger Maria medlem i organisationen CMPIO (La Coalición de Maestros y Promotores Indígenas de Oaxaca) som organiserar lärare från ursprungsfolken. ”Då var all undervisning på spanska. Regeringen ville bara ha ett språk och hellre än att tala ursprungsfolkens språk skulle man prata engelska. Nu är våra projekt riktade mot staten och vi jobbar mot de värden som staten vill sprida. Vi jobbar med de värden som finns i byarna.”

I Oaxaca växer autonoma skolor upp i byarna vilka grundar sig i gemensamhetens värderingar. Kunskapen är där inte sett som ett medel för individens framgångar, utan samhällets. Även i de vanliga skolorna pågår en kamp om hur pedagogiken ska vara och lärarna driver frågan genom sitt fackförbund.

”Förändringen kan inte vara snabb utan måste vara djup och först måste vi ändra vår avsikt med vad vi vill göra i samhällena”, säger Maria. ”Vi vill inte bara skapa passiva folk som är billig arbetskraft och som accepterar vad chefen säger. Vi vill bilda folk så de kan analysera vad som händer.”

Utveckling och förändring pågår i skolan och i samhället och de påverkar varandra. Konflikter förekommer hela tiden och mångfalden är naturlig med alla geografiska, språkliga och kulturella skillnader som finns i delstaten. Lärarna och ursprungsfolken är de mest militanta grupperna och de genomför många stora aktioner, men ryggraden är sammanhållningen i byarna.

Synen på traditionerna och hur man praktiserar dem är något som hela tiden ändras då folk möts och diskuterar. Det liv präglat av kamp mot kolonialism i olika former som ursprungsfolken tvingats utkämpa i flera hundra år bevisar att en annan värld inte bara är möjlig, utan livs levande. Oaxaca är en del av vår moderna nutid, och bär samtidigt en annan tid i sitt hjärta.

0 Responses to “Hundratals år av gemenskap”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: