Vilken är solidaritetens färg?

Nyanserna vs. rasismen

”É uma das condições necessárias a pensar certo é não estarmos demasiado certos de nossas certezas.” – Paulo Freire

Jag blir inte chockad men illamående när jag ser det rasistiska våldet och polisbrutaliteten, i protesterna efter mordet på George Floyd. Jag har svårt av flera anledningar att släppa det som händer; läser och ser mer filmerklipp och bilder än jag borde. Den reaktionen är på många sätt en självklarhet för mig och inget jag behöver skriva om. Det jag vill skriva om är reaktioner från vänner och bekanta som jag har läst nu i inlägg om rasism, som jag inte håller med om. Jag hoppas att en dialog om detta kan leda framåt mer än vad ryggdunkningar skulle göra. Kanske kan dialogen minska upplevelse av ensamhet, frustration och förvirring eller kanske öka dem. Förhoppningsvis lär jag mig åtminstone något av att reflektera genom att skriva som den brasilianska pedagogen Paulo Freire alltid uppmanade till.

Om diskussionen och kampen mot rasism ska vara effektiv och skapa ökad rättvisa för rasifierade behöver den vara komplex och verklighetsförankrad. Den får inte bli reducerad till svart vs. vitt, eller svart=anti-rasist vs. vit=rasist. Diskussionen kan om den ska fylla mening, utöver att utrycka smärta och ilska, inte hamna i förenklande motsattspar som är till liten nytta i beskrivandet av verkligheten.

Det är svårt att diskutera rasism när kategoriseringar grundade i rasistiska föreställningar, som praktiken i att dela upp människor i vita och svarta, skall hjälpa oss att rikta vår vrede rätt. Jag upplever det frustrerande när vita svenskar går på demonstrationer mot nazismen, slår sig på bröstet för deras fantastiska åstadkommande, sen går hem och njuter i lugn och ro av sina privilegier. Likaså kan jag tycka det är sjukt när det inte finns någon solidaritet från rasifierade som Hanif Bali, Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas utan ett direkt eller indirekt upprätthållande av rasistiska stereotyper och strukturer, samt förmodligen njuter även de av sina privilegier när de kommer hem.

Den frustration jag känner i dessa situationer har förutom orättvisan till stor del grund i förenklade antaganden om världen, om att folk borde känna empati med de som de är lika och att det ska finnas en tydlig uppdelning mellan de helt goda och de helt onda.

När jag tänker klart så utgår från att rasistiska strukturer och ideologier upprätthålls inte bara av vita på samma sätt som patriarkala strukturer inte bara upprätthålls av män. Likaså att det inte är medfött med nyansen av ens skinn om en kommer dedikera sitt liv till att kämpa mot rasism, utöver de rasistiska hinder som drabbar en själv. När jag hör rasifierade anti-rasister som säger att inga vita (alternativt svenskar) gjort något på riktigt mot rasismen och antyder att alla rasifierade eller svarta är offer på samma sätt, så blir jag irriterad.

Rasism är precis som sexism inte heller det enda som bestämmer ens lott i världen. När betydelsen av till exempel status utifrån klass, flykt, migration inte vägs in så tenderar anti-rasismen att bli en dyrkan av karismatiska idoler som Obama. Det blir en anti-rasism som inte har grund i solidaritet med de rasifierade som inte dragit vinstlotten eller med de vita som delvis åsidosatt egna privilegier och tagit upp en kamp som de kanske kunnat ställa sig vid sidan av. Det är också en anti-rasism som passar dem som snart kliver på sina bröders och systrar ryggar för att bygga sin egna karriärer och njuter av att vara på toppen.

Det finns många nyanser i världen. Det finns skillnader mellan folk och folk. Även mellan den vita rödbrända handen som ägnar sommaren åt att plocka jordgubbar och den svarta handen som plockar dem från asken, samt för dem till munnen följsamt ackompanjerat av en guldklocka så att handen åtminstone för ett ögonblick kunde misstagits för att ha tillhört Mansa Musa.

Det är viktigt att inte vara färgblind och se rasismen runt oss. Det är viktigt att förstå både egna privilegier och när rasismen riktas mot oss. Men för att kunna förändra krävs inte bara att se nyanser i skinn och andra rasmarkörer, utan snarare i beteende som personer och grupper gör. Jag vill därmed tacka alla de jag kämpat tillsammans med mot rasism oavsett nyansen på ert skinn, ert namn, pass eller födelseland och trots all otillräcklighet vi alla har i olika grad i att förstå och bemöta rasismen. Oavsett om ni har privilegiet av att vara de ”vita” när ni är i Sverige eller i era föräldrars hemland, eller aldrig får vara lite högre upp på just den skalan.

Jag är också så grymt tacksam och inspirerad av de vita svenskar som varit kunniga om rasism, delat med sig av kunskapen och praktiserat solidaritet som om det var lika oundgängligt som att andas. Ni har bidragit till att uppfostra mig till anti-rasist. Ni som lånat ut böcker, diskuterat, stått framför mig, vid min sida eller varit där när jag inte kunnat, vågat eller orkat för att ta diskussionerna, batongslagen eller nazisternas flaskor.

Jag hoppas att George Floyds död får och ges betydelse i mycket mer än att hans mördare döms för mord. Jag hoppas att nyanserna i analyserna av vad som händer ger styrka och djup i förändringen och tålamod till kampen. Fler har dödats innan Floyd, fler under protesterna och fler kommer dö efter. Protesterna, polisbrutaliteten och de politiska reaktionerna visar hur systemet inte bara är rasistiskt mot afroamerikaner utan upprätthållande av en komplex rasistisk, våldsam och odemokratisk samhällsordning. Det är komplexiteten vi i Sverige bör se och lära oss att kämpa mot snarare än att kopiera slogans.

Till sist vill jag ägna en tanke åt mina brasilianska vänner som nu lever under ett extremt hot från rasismen, polisen, militären, presidenten, corona, fattigdomen, miljöförstöringen många gånger värre än det som nu utspelar sig framför kamerorna i USA. Rasismen är inte stabil över tid och tar inte samma former överallt. Det är en sak att ta ett glåpord eller spott i ansiktet det är en annan sak att bli torterad och att ta en kula i ryggen, men det kan vara svårt att se och känna från en gata eller soffa i Sverige.

Jag hoppas att jag och vi fortsätter lära oss och fortsätter kämpa tillsammans. Världen behöver oss alla i den mån vi dedikerar oss att göra något gott snarare än att äta popcorn vid sidlinjen. Det är en utmaning för alla att skriva om något oerhört komplext och känsligt. Jag har säkert fel i en del här och skriver säkert en del på ett sätt som kan leda till missuppfattningar. Om du vill lära mig något, eller tipsa om något jag kan rätta till så är du välkommen, om du också är redo att lyssna.

 

https://www.timothyhayes.net/wp-content/uploads/2014/06/chaney-and-goodman.png

Dedikerat till James Chaney, Andrew Goodman, and Michael Schwerner som mördades tillsammans under Civil Rights Movement 1964, av poliser och klansmän. Samt till  Ella Baker som jag definitivt måste lära mig mer av. R.I.P.

0 Responses to “Vilken är solidaritetens färg?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: